Twingly statistik

tisdag 26 november 2013

Brev från en tvivlare

Läs det i slutet av denna bloggpost med rubrik: ”En tvivlares efterlämnade tankar”
Det har skrivits mycket om Peter Hallströms artikel i Dagen: ”Varför skriver kristna hatbrev”
Michael Casselbrant skriver så här i en kommentar på Mikael Karlendals blogg:

”För oss ”gräsrötter” är Hallströms artikel intressant. Den innehåller ett starkt vittnesbörd om en trosvandring som jag tror, kan säga att jag vet tack vare samtal med vänner, är minst lika viktig som tankeställare och vittnesbörd för andra personer med samma typ av erfarenheter som Peter. Att vi inte – Peter, Du eller jag – blir klara i vår tro, måste vi nog erkänna, troligtvis varje dag.
Och det är här Peters fråga blir så viktig. Om jag har återvunnit en tro, går ut och berättar om den, varför skall då människor tillskriva honom och säga att hans tro inte är en ”mogen tro”? Om det är hatbrev eller inte blir egentligen en underordnad fråga.
Men Peters fråga och känsla är; ”Var kommer ert bottenlösa förakt och hat ifrån? Kan det ha att göra med att ni också lärde er förakta inte bara synden utan också syndaren när ni var små? Jag bara undrar, jag bara frågar.”

Borde inte de trossyskon som har kommit en liten bit längre på vägen snarare uppmuntra och stötta, än att trycka ner? Är det så att de som har levt många, många år i den skyddade kyrkliga tillvaron inte kan ta till sig att tro, för många människor är svårt? Är det för att en strikt bokstavstroende i sin iver att vara strikt inte vågar att ställa frågorna? Känner sig hotad? Borde det inte vara tillåtet att tvivla på jungfrufödelsen eller om det finns ett helvete? Teologer har ju diskuterat detta i århundraden. Det kan ju då inte vara rimligt att döma ut en nykristen genom brev, tillmälen eller förklenande omdömen typ, ”icke mogen tro”.
Eller är det för att de som funnits i kyrkan under ett helt liv tar åt sig eller känner sig felaktigt anklagade av kritiken? Är detta fallet borde man ju snarare inleda ett samtal, inte gå i försvarsställning. För man vill väl fortfarande vinna fler för Guds Rike”
Jag har tänkt mycket på min bror. Han upplevde sin barn och ungdomstid på liknande sätt som Peter Hallström beskriver. Han skrev ned sina tankar och jag skriver av hans berättelse här:
Varför kände han sig utanför den gemenskap som borde varit hans?
EN TVIVLARES EFTERLÄMNADE TANKAR ”…Jag förnekar inte att jag trodde på de människor som sade sig ha mött Gud i sina liv. Hur ska man annars förklara hur en röst, en himmelskt spröd stämma bryter igenom församlingens höga glädjebrus. I ett stigande crescendo får rösten andra att tystna i ödmjuk bön och lyssna. En röst från en annan värld, eller är rösten enbart inspirerad av sin tro? Hur ska man kunna förklara?….Mitt intellekt ville analysera, men mina känslor ville saklöst acceptera och mitt hjärta ville ha drömmen att det var ett budskap från Gud, men jag kunde inte och ville inte ta ställning…Det var den andliga upplevelsen jag längtade efter och som jag sökte, men jag fann den aldrig. 

"Två vägar skildes åt i skogen../jag tog den mest befarna,/ och det förändrade allt." (Robert L. Frost.)
Solen strålar ner från en klarblå himmel, men mörka moln täcker min. Jag sitter med några andra nedanför en banvall. Vi dränker vår oro. Flyr in i dimmorna. Inga broar finns emellan oss. Vi är långt ifrån varandra, trots vår samvaro. Flykten från livet och ångesten över tillvaron är vår gemensamhet, men vi nämner den inte med namn. Ovanför oss går tågen förbi. Vagnar fyllda av resenärer, människor som reser bort. Tänk om man kunde få följa med och fly bort från tillvaron. Att fly bort från det liv jag levde. Jag går hem…..

O sällhet stor som Herren ger. Församlingen sjunger:”O sällhet stor som Herren ger….Jag känner ett hål i min själ. Jag gråter, inga tårar. Jag gråter inombords. Var är du min sällhet stor? Gud har du glömt att jag finns till? Jag har en så stor längtan, men jag vet inte vad jag längtar efter. Är det längtan efter att få möta Gud, eller är det bara en längtan efter en slags upplevelse utanför den jordiska tillvaron….

"Må endast din vilja ske i mig/och i alla dina skapelser-/jag önskar ej mer än detta, Herre/i dina händer överlämnar jag min själ."(Charles Eugéne de Foucauld)

Hade jag kunnat be den bönen med ett ärligt hjärta? Nej jag tror inte det.

En dröm: Jag sover. Mamma kommer till mig. Följ med mig, jag vill visa dig något. Hon tar min hand. Vi går in genom en port, in i en stor upplyst sal. Tusen och åter tusen människor fyller salen. Den stora vita flocken. Vänta får du se, säger mamma och långt där borta, bortom alla tusende människor stiger det upp ett ljussken. Starkt som solens ljus. Är det Gud? Mitt bröst fylls av en enorm känsla. Det vill sprängas av hänförelse. Sorlet i salen stiger till ett glädjebrus. Mamma säger: Nu får du gå igen. Du får inte vara kvar här längre. Du måste gå! Jag vaknar. Var fick jag drömmen ifrån? Fanns Gud den natten? Ville mamma säga mig något?

Åren går. Jag flyr mer och mer och dränker min ensamhet, ångest och oro och mina tankar. Många gånger försvinner jag in i andra världar, som inte existerar, fantasifoster av min hjärna, efter veckor av drickande. Ur de mörka skuggorna växte skräckbilder fram projicerade av mitt omtöcknade huvud. Delerium…röster som hånfullt skrattar..Du ska aldrig tillhöra de lyckligas skara. Paradiset kommer aldrig att bli din arvedel. Lösgjorda figurer ur skuggorna närmar sig. Jag drar filten över huvudet och blundar……Aldrig skall du tillhöra de himmelska skarorna. Jo ropar jag, det kommer jag att göra….från rummet hör jag andra röster med ett annat budskap. De sjunger himmelska sånger om räddning och frälsning…deras röster överröstas av de hånfulla…..


Jag tar ett trappsteg/närmare Gud/ Inte min barndoms Gud/som han framställdes/av de som fostrade mig. De gav mig en bild / av en orättfärdig Gud./ Till honom som de tillbad./Han skrämde mig./Gav mig skuldkänslor / för att vara människa/ med svagheter. / Sådana svagheter /jag inte fick ha/ för min barndoms Gud……
Min far: En del av mitt ursprung. Tystnade hans röst när han gick bort? Jag kan ändå höra. Hans förmaningar och goda råd. Hans tro på Jesu lära. Blev allting som han sagt. Att ovanför stjärnor allt strålar klart. Jag undrar och tänker så: Fick han se sin skapare, den han trodde på. Tänk om hans röst kunde nå ned och ge mig svar härpå….” 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar